Om boken: år / Enorma orörliga fiskar, i långa vita skjortor, drev över den gränslösa blå himlen och drog djupa runda skuggor längs den solbrända jorden . Avskilda från sina hemorter tycktes de utan någon god anledning flyta efter vindens vilja, och undersöka ovanifrån den monotona steniga ytan, som en gång måste ha varit botten av något urgammalt hav, vars tunga vatten sträckte sig brett, liksom presentera den oändliga himlen, som nu har blivit en fristad för dem. Detta intryck var dock vilseledande. Fiskarna utförde sitt arbete stadigt. Och när den första rörde på hennes hårda svans och bildade ett tungt mörkt veck på hennes skjorta, vände den andra hennes öga så att det började likna klaffen på en lätt öppen dörr, och solstrålen som reflekterades från den lämnade ett märke på marken . Den tredje, som knappt märkbart gled hennes fena, vilket fick tyget att svaja, gav ett tecken till de andra. I lydnad mot den allmänna planen svävade de högt över den ändlösa stäppens mjuka leriga sluttning, till vars kant (det måste ju sluta någonstans), utan tvekan havet drog sig tillbaka när dess tid var slut. "Här," bestämde den tredje tyst. "Här," instämde den första.